Här är hon, vår gård som vi ramlade över av tusen små tillfälligheter. Skrämmande små, sköra tillfälligheter som så uppenbart ändå var menade att leda oss dit. Hjärtat gick i bitar efter första besöket. För att allt föll på plats, varenda steg jag tagit och alla regn vi sprungit igenom fram tills nu. För att varenda dröm jag andats genom livet låg utspridda som ett guldregn över hela trädgården. För att Paris svajade i all sin prakt i vartenda hörn av gården och matrosvägens alla hemligheter stod stilla i den tysta och fuktiga skuggan, precis som för 20 år sedan. Morfars alla vårblommor dansade över gräset och i ladan fann jag den färdiga ateljén som bara väntar på mig.
Hon är byggd 1901. Innanför de tunga timmerväggarna är det stilla och tyst, två kakelugnar leder upp mot himlen och vedspisen i köket ber mig jämt att stanna, att sitta en stund till. Mellan fönsterskivorna torkar vitmossa i solen och det knarrande, mörka golvet doftar linolja. Utanför varje fönster exploderar världen, och på övervåningen, mellan grenarna mot väst seglar åkrarna under solen.
Utanför den benvita fasaden växer Gotlands vilda ängar med sina skira strån och jasmin, humle, fläder och körsbär skapar rum och gångar och vrån tillsammans med fruktträd, rosenbuskar och paradisbuskar. Längs varje staket glittrar hallon, smultron, tulpaner och björnbär och vid den lilla lekstugan har kastanjen redan hunnit sträcka sig lång. Spirean står böjd för vinden och gruset tonar långsamt över till grönt.
Det är så fint att jag går mitt itu, hundra gånger om.