Med detta i åtanke:
Ju större exponering av privata tankar, funderingar och händelser – ju mer trafik på bloggen.
Och alla funderingar som följer med det! Varför blottar jag mig här? Vad vill jag med det? Vilka goda och dåliga ting kan det föra med sig? Hur kan ens läsaren veta vilka inlägg som är mer privata än andra innan de är lästa?
Bloggandet är ett så märkligt fenomen, en sådan enkelspårig och oömsesidig kommunikation som aldrig fanns innan internet. Ni får mina ord och jag vet inte ens vilka ni är. Det enda jag kan kontrollera är val av innehåll och formuleringar. Men med det överseendet att vem som helst i hela vida världen kan ta del av detta, stryps också innehållet något markant. Plötsligt vill jag inte säga någonting. Allt, men ingenting.
Den här envägskommunikationen känns så olustig, även om det ger mig viss njutning i att kunna uttrycka mig, beskriva tankegångar och redovisa processer, förberedelser, utställningar osv.
Men jag hade också velat sätta ord på allt det där runt omkring. Det och dem som får det att bubbla av kärlek inom mig, allt det som inspirerar mig och gör mig så sprudlande glad. Allt det som rör sig i mitt huvud, hur jag resonerar om saker och ting, vad som gör mig rädd, ledsen, glad och lycklig. Allt det som faktiskt hör ihop med min konst. Ett möte med en människa som målar bilder i mitt inre som sedan blir en tavla som hängs upp i Louvren. Vänner som sätter hjärtat i brand och som skapar fåglar i flammorna.
Allt det som plötsligt, inför en hel värld, gör mig tillbakadragen och skygg.
Jag tror inte det är värt det.
Det här är inte rätt plats.
En hel värld är inte mottagaren för allt det som är jag. Det är de där personerna som av tusen anledningar står mig nära som jag vill dela allt det där med. Såklart.
Det är en balansgång som kräver full koncentration. För min konst ska exponeras, den ska ut i världen och tala till människor. Men inte jag.
