Det bultar. Inte bara i händerna utan i hjärtat också. Intensivt och starkt.
Pulsen springer runt under huden, biter tag och rusar vidare. Är tyst och våldsamt högljudd på en och samma gång.
Han blinkar några gånger. Hårt. Som om han försöker vakna upp.
Men han är vaken och allt som är overkligt är verkligt.
Mattan är mjuk under knäna. Träet tränger igenom, ändå. Sprider sig, snor sig runt skelettet. Strider med pulsen om kanalerna. Ljudet bedövar och i blodomloppet pumpas varma lyckokänslor fram och tillbaka. Ett sidospår till kampen. Han är yr.
Snabbt, häftigt, men ihållande. Ett rus som inte trappas av. En kraft som växer i styrka vid varje andetag. Som söker sig till varje vrå, lägger beslag på varje cell. Markerar revir, placerar vajande flaggor i var tanke för att påminna om äganderätten.
”Jag äger dig och mig kan du aldrig fly ifrån. Jag är dina nervtrådar och din vävnad. Jag är lyckan och du, du är bara min.”
