En gång var det ett gammalt grangolv i ett hus på en liten höjd en bit utanför stan. Där sköt jätteramsen upp sina skott som pilar varje vår och i väderskiftningarna knäppte timmerväggarna i takt med tiden. När skillan hade sträckt sig blek mot solen och krokusen dalat mot marken stod tibasten, stolt som en kunglighet mot ökenfärgad sten, med den första intensiva doften av vår. Snart vajade påskliljorna i den friska aprilvinden, nickade saligt när regnet föll lätt genom äppelträden, kysste marken när det slog tungt och hårt.
Där var vintern en höst som höll andan, som sjönk ner i jord när daggkåpan bredde ut sina blad och fångade upp den första daggen. Där var vintern en evighet blott ett minne när röda tulpaner blygt tittade fram bakom lönnen och skatans bo skakades ner i vinden, när den första skira, vita blomman i körsbärsträdet tecknade sig skarpt mot en klar himmel och fåglarna skrek sig hesa i morgonsolen.
Där bröt våren igenom isen, på bara ett ögonblick, och värmde ett gammalt grangolv i ett hus på en liten höjd, en bit utanför stan.