När andra går till jobbet trampar jag hemåt med väskan över axlarna. Det blir spår i snön och jag tänker ett ögonblick på tiden i småskolan och hur väskan alltid var några kilo tyngre på eftermiddagen. Hemma slänger jag av mig vinterjackan och tänker att jag måste komma ihåg att hänga upp den. Men inte riktigt än, för det är skönt att bara få slänga den över stolen. Jag sätter på kaffe och tänder ljus och tycker att det är en fin rutin jag dras med. Slagbordet är uppfällt på båda sidor för nu behöver vi platsen till det där projektet vi arbetar så intensivt på. Pennorna ligger redan där, och alla papper också.
Det regnar utanför eller så är det snön som smälter och träden är bruna men ändå ståtliga i rött och gult därför att jag minns. Det var inte så längesen som färgerna exploderade här utanför.
Och Jason Isbell sjunger ”So girl leave your boots by the bed, we ain’t leavin’ this room” och jag trycker på repeat ungefär tio gånger innan jag tycker det är dags att gå vidare med nästa låt.
