När klockan ringer på morgonen kan jag om och om igen konstatera att en hagelbössa mot tinningen lockar mer än att sätta ner sov-varma tassar mot kallt golv. Jag är helt slut. Snoozar. Hela morgonen överväger jag mina två dystra alternativ och hagelbössan vinner varje gång. Jag somnar om.
Kokar alldeles för starkt kaffe. Det är kallt på golvet. Världen är vit utanför och jag längtar tillbaka till sängen. Snörar på mig mina löparskor och hänger ryggsäcken över axlarna. Den flänger hit och dit när jag sömndrucken springer i snöyran mot ateljén. Jag tänker på det varma täcket. Det hade varit bra skönt att krypa ner där igen. Trycka på paus.
Men jag fortsätter att springa och efter en varm dusch och några After Eight (vem har ställt dem så strategiskt i min ateljé?) så känner jag mig… fortfarande helt slut.
Och om det nu så illa tvunget ska vara på det viset så får det väl vara så. Jag målar ändå.
