När allt körde ihop sig, slutade fungera, föll genom marken och hjärnan kokade över tillsammans med ett hjärta som flippat ur, och inte ens Leonard Cohen’s ”Come Healing” ville fungera i stereon, fanns det bara en återstående sak att göra. Lägga sig platt fall på golvet och tyst stirra upp i taket. Strax ringde min far och tjoade hej och kanske sa han också ”bara till att ta nya tag, Anna!” men det kan också vara att jag bara minns det så. Jag snörade på mig mina skor och satte mig ute på trappan i solen och väntade in J.
Tillsammans med honom ritade vi upp ett stort plakat med ”att-göra-grejer” på och när den var upphängd på väggen spenderade vi resterande timmar på varsin cykel för att sedan impulsivt avsluta kvällen på restaurang. I dunkelt ljus, stilla miljö och till fantastisk mat varvade vi ner och lyckades ladda våra förbrukade batterier.
När kvällen var över hade vi lovat att i fortsättningen ta lite pauser emellanåt. Lämna vårt kreativa, överfyllda och intensiva konstnärsnäste med exempelvis en kaffefylld termos i cykelkorgen. För att vila våra hjärnor och bara vara ”vi” för en stund. Det är väl liksom inte ens normalt att jobba 15 timmar om dagen, 7 dagar i veckan? Vi lovade därtill, så långt det går, att bara arbeta fram till 21:30 på kvällarna.
En bra och viktig plan, tror jag. Lite sjukt, men bra.
