Med lite stapplande steg försöker jag ta mig an och förvalta det där gårdslivet som jag drömt om. Stöttar upp pionerna som tyngs av regnet och sina mastiga, väldoftande blad. Fyller kannan med regnvatten och släcker törsten hos koriandern som ligger frusen under fönsterskivan. Gör små högar av tändved i vedbon från de döda grenarna bakom äppelträden. Tänker att de blir fina att använda till vintern men vet att de inom en vecka kommer att ligga som aska i kakelugnen. Stövlarna är på och kjolen släpar i marken. Det gör ingenting. Jag försöker övertala humlen att kontrollera sig och klipper av den från rosenbuskarna när den kramar för hårt. Hos Lucian brister knopparna och jag minns hur de doftade i oktober när de fortfarande brann. På kvällarna hämtar vi in mynta och citronmeliss och svartvinbärsblad och kokar te. Rabarbern blir till paj och koriandern och lingonen från Norrland hamnar i brödlimporna. Elsa finns alltid i närheten och stryker sig mot benen och smakar av, tjatar om allt och ingenting och granskar sedan Astrid från köksfönstret när hon leker med sin fångst på gräsmattan.
Gårdslivet. Detta liv.