Någon minut innan han vaknar. Jag kysser försiktigt, nästan inte alls, hans kind innan jag smyger ner. Jag sätter på kaffe, viskar jag först, så tyst som jag bara kan.
Himlen är djupblå, lila och rosa. Precis vid skogskanten är den orange. Medan kaffet kokar hänger jag sjalen över axlarna och går över den kyliga gårdsplanen för att hämta ved. Det är kallt nu, men inte för kallt. Gräset är klätt i dagg och träden vilar stilla och tyst. Klockan är inte ens 6 ännu och här hos mig sover världen fortfarande.
Jag fyller min kaffekopp och sätter fart på elden. Elsa har kommit ner nu och lägger sig i soffan. Hon spinner när jag tittar på henne. Jag tänder några ljus också, för det är fortfarande mörkt över gården.
Och någonstans där slår det mig att det är en vardag, min vardag. Att jag gjorde precis likadant igår, att Elsa gjorde precis likadant, att himlen var lika färgsprakande igår som idag. Helt plötsligt är jag i en vardag som är så vacker och rofylld att jag går av på mitten. Hur lyckades jag ens hamna här?
Det är något av det mest värdefulla jag har, den här vardagen.