Vinteris

Det låg för nära för att kläs i ord. En dröm som aldrig höll men som kanske ändå var en del av en större. En bröstkorg som krackelerade när ljuset nådde fram.

Jag gick sönder, i tusen bitar över gården. Som körsbärsblomstren, som snöflingor över gräsmattan, i drivor vid foten av spirean. Som pärlor över grus.

Det gör ont att gå sönder men ljuset når hela vägen in. Det är vår och väggarna av raps når över skogarna och möter himlen som är djup, klar, enkel och mjukt intrasslad i horisonten. Någonstans bland trädkronorna i ett nyvaket naturreservat spelar göken till ett rasslande av fjolårets lövverk. Någon annanstans, lite närmre, spricker en grå fasad och lämnar plats åt kungsliljor, förgätmigej, tulpaner och äppelblomster. Fåglarna dansar ivrigt över taken. De har korpsvarta ansikten och tegelröda bröst.

Någonting som varit kallt och hårt har gått sönder och när våren rinner över i juni är jag en vinterisens flykt.