Vi satt i flera timmar igår, jag och min hare, med en deadline framför oss och krav på beslut. Jag tror att det blev så att den här haren hamnade mitt i skarven mellan något gammalt och något nytt. Min teknik utvecklades i hans skapande och jag tror att jag landade först i den målning som kom efter honom. När jag kunde granska den nya tekniken och plocka det bästa från den tidigare, när jag fått möjlighet att reflektera över hur jag vill att målningarna ska forma sig och vilken linje jag vill hålla.
Han blev otroligt viktig för min konst men fick lida för det genom att aldrig landa i sin egen målning. Han gav sitt liv för att ge liv åt målningarna efter honom.
Men han är mitt ansvar och jag kan inte försonas med tanken på att ge upp honom, eller ens vänta med honom. Det har känts och känns fel, det finns någon mer mening med honom än att han bara ska ha gett liv åt efterkommande målningar.
Så igår tog jag beslutet. Jag vägrar släppa honom. Om han själv inte vill berätta vad jag gör fel så ska jag ta reda på det. Han tillhör kollektionen och spelar en viktig om än mystisk roll. Jag ska få ordning på honom och han ska med till Paris och så är det med det.
Och i samma stund som beslutet togs så talade han äntligen om vad han vill att jag ska ändra på. Vi har mycket att göra..