Utställningen är över och jag inväntar någon slags lugnare tillvaro med öppna armar. Det här året har gått i ett, med utställningar på Louvren, i Monaco, Köping, Halmstad, Barcelona, Köping en gång till och så nu senast i Falkenberg. Vilket år!
Det har varit så fantastiskt roligt och än mer känner jag att det inte finns några alternativ. Jag måste måla. Hela tiden.
För allt handlar om konsten. Från att jag vaknar till sömnen tar mig. Om nätterna i drömmarna, i alla färger, i alla känslor. Överallt och i allt. Mitt sinne svämmar över av allt jag vill skapa, jag hör alla berättelser som ännu inte är skrivna och jag står med redskapen och ansvaret att ge liv åt de själar som ligger och väntar på att få fastna i verkligheten. Jag måste måla. Jag vill måla.
Hela tiden.
Allt rör sig. Det är mycket arbete. Många tankar, mycket som ska gå i lås. Många trådar att dra i, mycket kämpande för att få det här att fungera. Men jag står längst fram i skutan, jag håller i kompassen och förrådet är välfyllt med nödproviant. Jag är rustad för stormar och förväntansfull inför soluppgångar jag aldrig tidigare skådat.
